Min sista semestervecka

:-)

http://stockholm.hundenshus.com/arkiv/blogg/lindahundenshuscom/cheris-och-mina-9-dagar-som-valpvakt

Min första semesterdag

Har haft en toppendag :-)

Började med färd till Gloten vid 8.30 och på vägen dit fick vi se ett rådjur med två kid.
Naturen är bra fantastisk!

Väl framme började jag & mamma fixa på vinden medan pappa (och efter ett tag) Johan fixade med taket (som håller på att bytas).
Oj, vad det var grejor på denna lilla vind- allt från en resväska full med gamla flaskor till ett par skidor med tillhörande stavar.

När vinden var klar- så gick jag & Cheri en sväng innan jag satte igång att krafsa ihop en massa grenar, löv osv
Kommer bli så fint (på ett redan fantastiskt ställe) när allt är klart.

Blev också lite grillning & smörgåsar- så där extra gott när man äter ute i naturen.

Var kvar till nästa 15.00

Väl hemma blev det lite bokläsning innan jag & Cheri begav oss iväg på en promenix i Solvarboravinen.
Blev ju mest jobb och inte så mycket promenad när vi var i Gloten, vilket Cheri tyckte var lite tråkigt...

Mer läsning, mat och lite tv-tittande fick avsluta dagen och nu sitter jag här & bloggar lite...

Här kommer lite bilder från min härliga dag, som nästa var utomhus hela dagen.
Underbart- då jag förväntat mig lite trist väder med småskurar, men fick istället en härlig varm dag med en hel del sol :-)

Här röjs & fixas det både med omgivning och med huset :-)

Mycket bråte på vinden...
En del saker kan ju vara bra att spara, men varför har du- gammelmorfar Axel- sparat 3 par åror och 2 udda...?

Mycket som ska eldas upp...

Härligt att doppa fötterna i det (faktiskt) rätt varma vattnet

En liten, lite ö...
Sele & lina på Cheri för säkerhets skull, men jag behövde faktiskt inte använda den en enda gång idag :-)

Här fixas det med taket...pappa till höger och min något höjdrädda bror Johan till vänster...

Kommer du- eller?

Underbara ravinen- en av de bästa promenadstråken som finns :-)

Hundloppis

Idag har jag varit på hundloppis...för att förtydliga en loppis med hundprylar.

Hade med mig typ 5 hundprylar som Martina så snällt erbjöd sig att sälja i sitt stånd.
Jag sålde i alla fall 2 saker för totalt 130 kr :-)

Sedan handlade jag lite då förstås...för 180 kr...
4 dummies, en matbar, ett koppel, en boll, en "boll med svans" och två fästningplockare ;-)

Nu måste ju jag & Cheri ut och träna med dummies igen...det var längesedan...

Vi träffade på en stabyhane...insåg att det är den första stabyn som Cheri träffar efter att jag lät Cotten somna in...
Hon blev galet glad och jag inser att hon måste sakna honom lika mycket som jag...

Farbror Cotten...

Cheri får lite tokspel

Glad & ledsen på samma gång

Haft en underbar helg, men också gråtit en del...

Idag var jag och hämtade Cottens urna på djursjukhuset...
Kändes "rätt okej" innan- men ju närmare jag kom desto mer knöt det sig i magen...
Jag kom in och fick ut urnan...sekunden jag klev utanför dörrarna brast det och jag grät floder...
Det fick ta sin tid...

Sedan bar det av till Flaten där jag & Cheri träffade Lotta, Yenna, Tilda & Signe.
Vi hade en fantastisk promenad under solen.
Var ute i ett par timmar, stannade på ett ställe och fikade och pratade massor.

Igår var det en sådan där "oj, vad jag får saker gjorda"-dag :-)

Cotten

Tack Cotten för...
...våra 12 år tillsammans
...all kärlek
...alla skratt
...alla lärdomar
...din tröst
...dina pussar
...din viftande svans
...din klokhet
...dina nospuffar
...dina lekinviter
...alla underbara promenader
...ditt tålamod
...ja, till och med de grå hår som du gett mig

Remembering

A wagging tail, adoring eyes, barking at the door.

Playful tugging, frequent naps, toys strewn across the floor.

With little snorts and playful barks you made your presence known

And knowing you were always there I never felt alone.

You loved it when I scratched your ears.

I swear it made you smile.

I could never stay angry with you,

I couldn´t if I tried.

The barking at the door has ceased

no wagging tail to greet me,

just memories of a special friend

and good times are all I see.

Although I miss you dearly

I´ll try not to feel so blue.

Because I know that there´s a

Heaven for special dogs like you.

Miss you…

Cottens "sjukdom"

När Cotten var ca 1 år blev han påkörd av en bil.

Tur i oturen var att han inte fick några "större" skador d vs inga brutna ben osv.
Det han fick var ett hål/skada in till vänster armbågsled.
Leden sköljdes ur vid ett flertal tillfällen och läkte till slut ihop- men redan då sa veterinärerna att han troligen kommer få problem med leden när han blir äldre.

Cotten har sedan dess varit en av de friskaste hundar jag känner- endast en öroninflammation och lite noskvalster.

Vid ca 9 års ålder började han visa små tecken på att han inte var helt bekväm med sin armbåge (lade lite, lite mer av sin tyngd på höger fram och spände sig en del i bakdelen (hade lite svårt att hoppa in i bilen).
Med hjälp av massage, stretching och tillskott med glucosamin började livet rulla på som vanligt igen :-)

När han var ca 9,5 år kom hältan som inte ville gå över.
Jag bokade tid med en ortoped på Bagarmossens djursjukhus.
Vi fick träffa fantastiska Outi- som jag varmt kan rekommendera.
Cotten kollades igenom väldigt noga och röntgades- pålagringar (främst på vänster fram).
Vi fick recept på Rimadyl och lite andra råd.

Meningen var att han skulle gå på rimadyl en tid och det gav resultat.
Men när vi slutade kom hältan tillbaka- så vi fick fortsätta med rimadylen.
Cotten funkade väldigt bra på rimadylen och behöll också bra levervärden osv (som kan påverkas negativt av medicinen), så han fick helt enkelt gå på det.

När Cotten var ca 11 år kom hältan tillbaka.
Vi körde på en omgång med cartrophen och rehab (+ fortsatte med rimadylen) och han blev bättre.
Det varade dock bara lite mindre än 2 månader...
Vi ändrade om lite i promenaderna och började med 5 x 15 min + rehab och han blev snart lite bättre och vi kunde öka på promenaderna lite och lite annat...
Det gick lite upp & ner, men snart hittade vi ett "vinnande koncept"; 4 x 20 min promenader, rehab 1 gång/vecka, rimadyl dagligen och cartrophen 1 gång varannan månad.
Visst hade han bättre & sämre dagar, men i det stora hela rullade det på bra.

Gick ibland och tänkte på hur jag skulle veta när det var dags.
Han måste ju få bli gammal och ha lite ålderskrämpor...
Men när är han för halt eller när har han varit halt för länge...?

Det rullade som sagt på bra, även om jag visste att armbågarna till slut skulle "ge upp" och var beredd på att detta kunde vara hans sista sommar...

Så i måndags (25/5) vaknade jag upp och Cotten kom (som vanligt) och hoppade upp i sängen (variera mellan att sova i sängen och på golvet/i biabädden under natten) och han hade lite lite svårt att komma upp till en början- men jag tänkte inte så mycket på det, då det kunde vara så på en "mindre bra dag".

När vi gick ner för trappan (bor 2 trappor upp), tycket jag han släpade lite med höger bak...
När vi gick mot bilen var det aningen vingligt i bakdelen och när han skulle lyfta benet och kissa, föll han ihop i sittande ställning...

Väl vid Årstafältet (dit vi åkte med bil) kände jag att Cotten får sitta kvar i bilen, medan vi andra går en promenad.

Vid jobbet gick han lite vingligt och jag valde att lyfta upp honom för trapporna till jobbet.

Det har hänt en gång tidigare att han varit lite vinglig bak (han har ju tappat en hel del muskler- då vi pga armbågarna inte kunnat gå små mycket som vi gjort innan) och då var han stel bak, så massage hjälpte.
Så jag provade att massera honom utan resultat...så jag valde att ring och prata med Bagis och fick rådet att komma in.

Väl inne- fick vi komma in på en akuttid och träffade en vet. som tittade på hur han gick, kände igenom honom, kollade reflexer och reaktioner mm.
Troligen något neurologiskt...ev. diskbråck- men troligen inte- då inte smärta fanns, eller en liten bit ben som lossnat och stoppat upp i nervbanorna...
Kunde göra en undersökning för att utesluta diskbråck...
Operation kunde komma på tapeten- men det var något som jag kände att jag inte ville utsätta en 12 årig herre med dåliga armbågar för...
Även en neurolog tittade på honom.
Kan bli bättre- håll koll så att han äter, kissar & bajsar, mycket vila- lite rörelser liggande för att hålla igång leder osv...
Fick en tid för återbesök hos neurologen ca 1 1/2 vecka senare.

Väl hemma låg han mest och sov- åt som vanligt, kissade och bajsade ute och vi jobbade med lite sjukgymnastik, men vingligheten blev värre...

Natten till tisdag sov jag inte många timmar- utan låg och grubblade, var upp och satt och klappade Cotten...

Tisdag morgon var vingligheten ännu sämre- han var ut och både kissade & bajsade, men det kändes väldigt ovärdigt för honom när han ramlade omkull och kissade på sig själv...
Han åt när han kom in.

Ville ringa och prata med Bagis för att kolla när jag borde se förbättring, hur  lång tid rehab skulle ta osv, men redan innan jag ringde hade jag bestämt mig- han skulle få somna in...detta var inte värdigt...han ska inte behöva leva så...
Det var ett väldigt jobbigt och hjärtslitande beslut, men inte svårt...
Ringde gråtandes Bagis och förklarade läget och bokade en tid på onsdagen (27/3)- det var den tidigaste de hade- men självklart kunde jag komma in akut...

Det kändes ändå ok att vänta- då vi skulle sova över hos familjen Danielsson natten till onsdag och de har inga trappor och jag sov på golvet.

Men allt eftersom dagen gick märkte jag ju han fick ännu mindre kontakt med sin bakdel och trots 2 försök under dagen blev det inget mer kissande...

Så när jag satte mig i bilen (ca 17.30) och han fortfarande inte kissat sedan morgonen (ca 8.30) kände jag att- nej, jag kan inte vänta...han måste få somna in nu...(26/3)

Så jag (och min vän Cilla) åkte in och fick en akuttid.
Cotten la sig direkt i biabädden som fanns i rummet- fick lugnande och stökade runt lite för att hitta en bekväm ställning (var lite svårt, då bakdelen inte riktigt ville som han ville)- sedan var det dags för kanylen och det (tror jag) kliade lite-men vi andades tillsammans och han låg lugnt och stilla.
När han väl fick medlet gick det fort och han somnade i min famn...

Älskade, älskade Cotten...

Supertrött efter känslostorm

Jag har ju insett att någon gång detta år måste jag ta det där jobbiga beslutet...Cottens armbågar kommer inte hänga med hur länge som helst...
Trodde dock att beslutet skulle behövas fattas först efter sommaren...nu kanske det inte blir så...

Idag när jag vaknade hade Cotten lite svårt att ta sig upp i sängen (växlar mellan att sova på golvet och på sängen och kommer alltid upp i sängen på morgonen), men jag tänkte inte så mycket på det då det har hänt förut att han haft en extra stel dag.

Han gick ner för trappan i trapphuset och jag tycket att han släpade lite på sitt högra bakben.
Väl ute var han väldigt vinglig i hela bakpartiet och gick väldigt sakta.
Han ramlade ihop när han kissade.

Han gick hela vägen till bilen och jag valde att inte ta med honom på promenaden på Årstafältet med Annika, Lotta & vovvarna.

Väl på jobbet satte jag mig ock masserade hans bakdel, men det blev inte bättre.

Blev förstås ännu mer orolig och valde att ringa och prata med personalen på Bagarmossen som definitivt tycket att jag skulle komma in.

Väl där fick vi komma in på en akuttid nästa på en gång.
Isabelle var snäll och följde med mig, då jag befarade det värsta...

Träffade en trevlig veterinär som kollade igenom Cotten, tittade på honom när han gick, kollade reflexer och också till slut tog med sig honom till en neurolog som fanns på plats.

Han är så fantastiskt duktig hos veterinären min lilla gubbe!

De kom fram till att det var någon neurologiskt- antingen diskbräck (men antagligen inte- då Cotten inte visade någon tecken på smärta) eller att en benbit lossnat och sitter som en stopp någonstans (någon som tydligen kan hända och man vet inte varför).

Nu ska Cotten bara ut och kissas, göra "sjukgymnastik" 4-5 ggr om dagen och i övrigt ta det lugnt.

Han ska förhoppningsvis bli bättre.
Ska åka in akut om han slutar äta eller dricka, om han inte kan gå & stå alls eller om han slutar kissa & bajsa...
Har en återbesökstid hos neurologen på fredag i nästa vecka...

Håller just nu fast vi ett litet halmstrå av hopp...

Hörde mig själv säga idag "jag är inte redo" och tycker nu efteråt att det känns så själviskt...Cotten kanske är redo...

Skulle så gärna vilja ha den här sista sommaren ihop med min fantastiska farbror Cotten- han som funnits vid mins sida 1/3 av mitt liv.

Bästa, bästa Cotten...

Skulle ha tillbringat kvällen på Hundens Hus och en (tror jag) väldigt bra föreläsning med Karolina...
Men istället tillbringar jag kvällen med att gråta, se på tv, mysa med Cotten & Cheri, gråta lite till, äta godis...
Helt enkelt inte social nog ikväll och vill definitivt inte börja tjuta bland 40 personer...