Cottens "sjukdom"

När Cotten var ca 1 år blev han påkörd av en bil.

Tur i oturen var att han inte fick några "större" skador d vs inga brutna ben osv.
Det han fick var ett hål/skada in till vänster armbågsled.
Leden sköljdes ur vid ett flertal tillfällen och läkte till slut ihop- men redan då sa veterinärerna att han troligen kommer få problem med leden när han blir äldre.

Cotten har sedan dess varit en av de friskaste hundar jag känner- endast en öroninflammation och lite noskvalster.

Vid ca 9 års ålder började han visa små tecken på att han inte var helt bekväm med sin armbåge (lade lite, lite mer av sin tyngd på höger fram och spände sig en del i bakdelen (hade lite svårt att hoppa in i bilen).
Med hjälp av massage, stretching och tillskott med glucosamin började livet rulla på som vanligt igen :-)

När han var ca 9,5 år kom hältan som inte ville gå över.
Jag bokade tid med en ortoped på Bagarmossens djursjukhus.
Vi fick träffa fantastiska Outi- som jag varmt kan rekommendera.
Cotten kollades igenom väldigt noga och röntgades- pålagringar (främst på vänster fram).
Vi fick recept på Rimadyl och lite andra råd.

Meningen var att han skulle gå på rimadyl en tid och det gav resultat.
Men när vi slutade kom hältan tillbaka- så vi fick fortsätta med rimadylen.
Cotten funkade väldigt bra på rimadylen och behöll också bra levervärden osv (som kan påverkas negativt av medicinen), så han fick helt enkelt gå på det.

När Cotten var ca 11 år kom hältan tillbaka.
Vi körde på en omgång med cartrophen och rehab (+ fortsatte med rimadylen) och han blev bättre.
Det varade dock bara lite mindre än 2 månader...
Vi ändrade om lite i promenaderna och började med 5 x 15 min + rehab och han blev snart lite bättre och vi kunde öka på promenaderna lite och lite annat...
Det gick lite upp & ner, men snart hittade vi ett "vinnande koncept"; 4 x 20 min promenader, rehab 1 gång/vecka, rimadyl dagligen och cartrophen 1 gång varannan månad.
Visst hade han bättre & sämre dagar, men i det stora hela rullade det på bra.

Gick ibland och tänkte på hur jag skulle veta när det var dags.
Han måste ju få bli gammal och ha lite ålderskrämpor...
Men när är han för halt eller när har han varit halt för länge...?

Det rullade som sagt på bra, även om jag visste att armbågarna till slut skulle "ge upp" och var beredd på att detta kunde vara hans sista sommar...

Så i måndags (25/5) vaknade jag upp och Cotten kom (som vanligt) och hoppade upp i sängen (variera mellan att sova i sängen och på golvet/i biabädden under natten) och han hade lite lite svårt att komma upp till en början- men jag tänkte inte så mycket på det, då det kunde vara så på en "mindre bra dag".

När vi gick ner för trappan (bor 2 trappor upp), tycket jag han släpade lite med höger bak...
När vi gick mot bilen var det aningen vingligt i bakdelen och när han skulle lyfta benet och kissa, föll han ihop i sittande ställning...

Väl vid Årstafältet (dit vi åkte med bil) kände jag att Cotten får sitta kvar i bilen, medan vi andra går en promenad.

Vid jobbet gick han lite vingligt och jag valde att lyfta upp honom för trapporna till jobbet.

Det har hänt en gång tidigare att han varit lite vinglig bak (han har ju tappat en hel del muskler- då vi pga armbågarna inte kunnat gå små mycket som vi gjort innan) och då var han stel bak, så massage hjälpte.
Så jag provade att massera honom utan resultat...så jag valde att ring och prata med Bagis och fick rådet att komma in.

Väl inne- fick vi komma in på en akuttid och träffade en vet. som tittade på hur han gick, kände igenom honom, kollade reflexer och reaktioner mm.
Troligen något neurologiskt...ev. diskbråck- men troligen inte- då inte smärta fanns, eller en liten bit ben som lossnat och stoppat upp i nervbanorna...
Kunde göra en undersökning för att utesluta diskbråck...
Operation kunde komma på tapeten- men det var något som jag kände att jag inte ville utsätta en 12 årig herre med dåliga armbågar för...
Även en neurolog tittade på honom.
Kan bli bättre- håll koll så att han äter, kissar & bajsar, mycket vila- lite rörelser liggande för att hålla igång leder osv...
Fick en tid för återbesök hos neurologen ca 1 1/2 vecka senare.

Väl hemma låg han mest och sov- åt som vanligt, kissade och bajsade ute och vi jobbade med lite sjukgymnastik, men vingligheten blev värre...

Natten till tisdag sov jag inte många timmar- utan låg och grubblade, var upp och satt och klappade Cotten...

Tisdag morgon var vingligheten ännu sämre- han var ut och både kissade & bajsade, men det kändes väldigt ovärdigt för honom när han ramlade omkull och kissade på sig själv...
Han åt när han kom in.

Ville ringa och prata med Bagis för att kolla när jag borde se förbättring, hur  lång tid rehab skulle ta osv, men redan innan jag ringde hade jag bestämt mig- han skulle få somna in...detta var inte värdigt...han ska inte behöva leva så...
Det var ett väldigt jobbigt och hjärtslitande beslut, men inte svårt...
Ringde gråtandes Bagis och förklarade läget och bokade en tid på onsdagen (27/3)- det var den tidigaste de hade- men självklart kunde jag komma in akut...

Det kändes ändå ok att vänta- då vi skulle sova över hos familjen Danielsson natten till onsdag och de har inga trappor och jag sov på golvet.

Men allt eftersom dagen gick märkte jag ju han fick ännu mindre kontakt med sin bakdel och trots 2 försök under dagen blev det inget mer kissande...

Så när jag satte mig i bilen (ca 17.30) och han fortfarande inte kissat sedan morgonen (ca 8.30) kände jag att- nej, jag kan inte vänta...han måste få somna in nu...(26/3)

Så jag (och min vän Cilla) åkte in och fick en akuttid.
Cotten la sig direkt i biabädden som fanns i rummet- fick lugnande och stökade runt lite för att hitta en bekväm ställning (var lite svårt, då bakdelen inte riktigt ville som han ville)- sedan var det dags för kanylen och det (tror jag) kliade lite-men vi andades tillsammans och han låg lugnt och stilla.
När han väl fick medlet gick det fort och han somnade i min famn...

Älskade, älskade Cotten...