Supertrött efter känslostorm

Jag har ju insett att någon gång detta år måste jag ta det där jobbiga beslutet...Cottens armbågar kommer inte hänga med hur länge som helst...
Trodde dock att beslutet skulle behövas fattas först efter sommaren...nu kanske det inte blir så...

Idag när jag vaknade hade Cotten lite svårt att ta sig upp i sängen (växlar mellan att sova på golvet och på sängen och kommer alltid upp i sängen på morgonen), men jag tänkte inte så mycket på det då det har hänt förut att han haft en extra stel dag.

Han gick ner för trappan i trapphuset och jag tycket att han släpade lite på sitt högra bakben.
Väl ute var han väldigt vinglig i hela bakpartiet och gick väldigt sakta.
Han ramlade ihop när han kissade.

Han gick hela vägen till bilen och jag valde att inte ta med honom på promenaden på Årstafältet med Annika, Lotta & vovvarna.

Väl på jobbet satte jag mig ock masserade hans bakdel, men det blev inte bättre.

Blev förstås ännu mer orolig och valde att ringa och prata med personalen på Bagarmossen som definitivt tycket att jag skulle komma in.

Väl där fick vi komma in på en akuttid nästa på en gång.
Isabelle var snäll och följde med mig, då jag befarade det värsta...

Träffade en trevlig veterinär som kollade igenom Cotten, tittade på honom när han gick, kollade reflexer och också till slut tog med sig honom till en neurolog som fanns på plats.

Han är så fantastiskt duktig hos veterinären min lilla gubbe!

De kom fram till att det var någon neurologiskt- antingen diskbräck (men antagligen inte- då Cotten inte visade någon tecken på smärta) eller att en benbit lossnat och sitter som en stopp någonstans (någon som tydligen kan hända och man vet inte varför).

Nu ska Cotten bara ut och kissas, göra "sjukgymnastik" 4-5 ggr om dagen och i övrigt ta det lugnt.

Han ska förhoppningsvis bli bättre.
Ska åka in akut om han slutar äta eller dricka, om han inte kan gå & stå alls eller om han slutar kissa & bajsa...
Har en återbesökstid hos neurologen på fredag i nästa vecka...

Håller just nu fast vi ett litet halmstrå av hopp...

Hörde mig själv säga idag "jag är inte redo" och tycker nu efteråt att det känns så själviskt...Cotten kanske är redo...

Skulle så gärna vilja ha den här sista sommaren ihop med min fantastiska farbror Cotten- han som funnits vid mins sida 1/3 av mitt liv.

Bästa, bästa Cotten...

Skulle ha tillbringat kvällen på Hundens Hus och en (tror jag) väldigt bra föreläsning med Karolina...
Men istället tillbringar jag kvällen med att gråta, se på tv, mysa med Cotten & Cheri, gråta lite till, äta godis...
Helt enkelt inte social nog ikväll och vill definitivt inte börja tjuta bland 40 personer...